Utrotningshotade pippifåglar

För att vara i det närmaste ickeexisterande och i allra högsta grad fridlyst så var havsörnen väldigt närvarande ute på Fjäderholmarna idag när vi åkte förbi med båten fullpackad av turister. Jag blev så till mig att jag nästan kissade på mig litegrann - har aldrig sett så många örnar på en gång! Två stycken satt och käkade kadaver ute på isen och fem stycken kråmade sig i ett träd. Så sista dagen på året får anses lyckad. Att vi sen var väldigt nära att bli rammade av Viking Line-Cinderella var ett klart minus. Det är andra gången som den eländiga färjan försöker avliva mig.
Har faktiskt ett allvarligt nyårslöfte i år. Ska organisera mitt liv en smula och sluta leva så slumpmässigt och okontrollerat som är lätt att göra om man inte har barn. Nu måste jag skärpa mig lite för lille Kottens skull. Men jag tänker bara skärpa mig lagom mkt. Lite stök får han ta.

Ligger lågt

Ligger lågt sedan ett par dagar tillbaka pga förkylning och inställda båtar. Så inget nytt under solen.
Maken och lille Kotten skulle egentligen ha kommit hem från Boden (ja, 30 minusgrader!) idag, men de blir kvar några dagar till. Detta pga Maken är oproportionerligt förtjust i den där fruktansvärda hålan. Han kommer därifrån och, som alla norrlänningar verkar göra, lider han av konstant hemlängtan. Så han fick min nådiga tillåtelses att stanna några dagar extra. Fast jag håller på att längta ihjäl mig efter båda mina män. Så pass mkt att jag idag gick in i en affär som sålde babysaker bara för att jag längtade så mkt efter Kotten. Naturligtvis gjorde det bara saken värre, det borde jag ha kunnat räkna ut på förhand.

Läste en sjukt rolig grej idag. Följer ju som bekant Katrin Zytomierskas blogg. Idag skrev hon i en bisats att hon lämnat sin sju månader gamla bebis på barnpassningen på sitt hotell. Då har ngn skrivit i kommentarsfältet: "Och hur fan kan ni läna bort er lilla bebis på barnpassning? Ni kan inte vara dirket rädda om er son, så jävla oansvarigt!"
Jag tror faktiskt inte att den här personen skämtar. Folk kan vara så jäkla rigida vad gäller barnuppfostran. Själv ljög jag om min bebis ålder för att kunna lämna honom på barnpassningen på gymmet tidigare. Sa att han var tre månader när han i själva verket bara var två. Det tyckte folk förstås var oansvarigt. Ändå har jag idag världens mest harmoniska baby som sover hela natten och bara gnäller om han är hungrig eller trött. Åtgärdar man detta är han glad igen. Så han verkar ha farit måttligt illa i livet. Jag brukar dock fråga honom varför han är så glad jämt när han är så vanskött. 

Alla föräldrars skräck

En - ibland rätt irrationell - skräck som alla föräldrar har är rädslan för att hitta sin bebis död när man tror att den bara legat och sovit, alltså att den drabbas av plötslig spädbarnsdöd. Själv vill jag påstå att jag är en ganska avslappnad förälder, men plötslig spädbarnsdöd är en klar noja trots att man i dagsläget vet att det är statistiskt betydligt större risk att bebisen dör i tex en bilolycka.
Luleås hockeylag verkar dock ha tagit fasta på rädslan och auktionerar ut sina matchtröjor till förmån för forskning om plötslig spädbarnsdöd. Jag kommer möjligen buda men troligen inte vinna.

Cupido

Samma visa på jobbet i dag. Turen inställd, så jag åkte ett varv med en guide och utbildade en annan. Fikade även med den andra, hann med lite shopping och en otippad fika med en exkompis expojkvän som jag inte träffat på åtta år.

Har även hunnit med att leka mellanstadieihopfixning och parat ihop singlar via facebook. Dock inte på eget initiativ utan på deras, allt annat vore väldigt socialt inkompetent. Hinner med så sjukt mkt grejer när alla mina karlar utom katten är i Norrland!

Dagens bästa händelse: Efter en strikt (nåja) LCHFdiet har jag nått min själs hemvist och kunde köpa ett par jeans i stl 38!!!!! Kalla mig ytlig - men det är sann lycka!

Nu ska jag bara börja spara baby B:s barnbidrag och investera i ett par nya tuttar eftersom han förstörde mina gamla...

Meningen med livet

Har haft en väldigt meningsfull dag på mitt "brödfödejobb". Jobbar alltså som guide på Strömma när jag känner att jag möjligen behöver pengar för att överleva - teatern ger ju inte mkt. Idag skulle jag guida Vinterturen som jag skulle köra två varv. Första varvet var inställt så jag åkte med en annan båt och lyssnade på en annan guide. Tillbaka vid kaj fick jag veta att andra turen också var inställd, så då kunde jag gå för dagen. Sådärja.
Nu är planen att städa upp lägenheten en smula eftersom min goda vän Krista är på väg hit. När jag tillåts härja fritt (läs "när Maken inte vaktar mig") har jag en tendens att stöka ner ganska ordentligt, så pass att jag inte ens kan ta hem folk jag känt i hela mitt liv. Måste därför försöka återställa lägenhet till normalt skick, jag och Krista har nämligen smitt ondskefulla planer för kvällen...

Anledningar

Skälet till att jag över huvudet taget har en blogg är att jag tänker alldeles för mkt för att alla tankar ska få plats i huvudet på en enda person. Särskilt det politiska får jag sällan tillfälle att ventilera i mitt dagliga liv. Det är ofta - inte alltid - skrämmande hur dålig koll kulturmänniskor har på politik. Trots det har de lika ofta benhårda åsikter.

Nu senast har jag intresserat mig mkt för #prataomdet. Det ska förvisso inte vara politik, men förhoppningsvis ett solklart framsteg för jämställdheten. Så på ngt sätt politik ändå.
Här diskuteras #prataomdet i SVT Debatt. Det blev tyvärr en cirkus där inte alltför många kloka saker sades. En av dem som faktiskt hade ngt vettigt att säga var Anders Johansson och hans analys av det hela kan man läsa här.
Det är väldigt troligt att jag själv kommer att publicera en text på temat #prataomdet. De två problemen jag har innan jag gör det är dels att i dagsläget är texten jag jobbar på sjukt dålig, dels kommer väldigt många att veta vem jag skriver om. Än så länge vet jag inte hur bekväm jag är med det. Återkommer.

Juldagen

Sen en tid tillbaka har jag faktiskt en blogg på aftonbladet. Den var dock väldigt specifik, skulle handla om kultur. Kände konstant stress över mina inlägg i den eftersom jag - trots i alla fall mitt ena yrke - sällan vill skriva så väldigt mkt om kultur.

Jag kommer att starta upp den här bloggen lite långsamt och se om det går bättre när jag får skriva precis vad jag vill. Börjar dagen till ära så passande med ett julevangelium:

För väldigt länge sedan, i ett land långt, långt borta, föddes en liten baby i ett stall. Trots att han var född i ett stall gjorde man väldigt stor affär av den här babyn. Folk kom från världens alla hörn för att beundra honom, en stjärna tändes enkom för hans skull och man menade allmänt att det skulle bli ngt stort av honom. 
2010 år senare föddes en mycket bättre baby.

Vi kallar honom Bastian.