Det är lite skumt det här med bloggar. Lite som såpor, att man kan bli helt engagerad i främmande människors liv. Ingen har väl missat vem som är min favvobloggerska, men på senaste tiden har jag blivit mer och mer engagerad i Längtan till ett Barn-bloggen. Det var faktiskt Maken som hittade den när jag var gravid med Kotten och var ganska olycklig. Kvinnan som skrivar har kämpat med ivf-behandlingar i åratal och aldrig lyckats bli gravid. Som ngn sorts terapi har hon ändå handlat babykläder och lagt i en speciell längtan-låda. Det hela var väldigt sorgligt och berörde oss båda och gav i alla fall mig lite perspektiv på min oplanerade graviditet.
I alla fall. De senaste dagarna har jag varit inne på Längtan-bloggen ganska mkt eftersom det var ny behandling på gång. Nu när jag gick upp på söndagmorgonen var den det första jag kollade eftersom det var provdag idag. När jag såg att resultatete var positivt blev jag jätteglad och gick in och väckte Maken med de goda nyheterna. "Yeeeey", sa han och vi kramades och var glada tillsammans för en människas skull som vi aldrig träffat. Är inte det en konstighet? Fast på ett bra sätt ändå.
Fan, jag tror att han har somnat om där inne. Och vi som ska på lägenhetsvisning. Nu ska jag in och väcka honom på ett mer otrevligt sätt så han verkligen vaknar.
Hittade hit när jag idag läste de kommentarer jag fick när jag plussade med Dutt. Vad fint du skrev om mig. Blir varm i hjärtat.
SvaraRaderaJag vet inte om du fortfarande följer min blogg för i så fall vet ju ju redan att allt gick i kras i maj.
Kram