Det har inte varit min bästa dag idag och jag har varit väldigt nära att få en babypsykos. Har haft mkt att göra, visa teatern för potentiella kunder, ha prodmöte, skriva arbetsansökan på engelska och få en massa andra saker gjorda. Samtidigt har Kotten varit jättekinkig, gnällt och inte velat ta sina dagliga tupplurar som han behöver för att inte bli helt omöjlig. Så han blev omöjlig.
Under prodmötet fick Maken ta honom till slut så jag kunde bli klar med det i alla fall och i slutändan var mötet väldigt givande.
Sen tog jag en långpromenad hem med Kotten så han fick sova i vagnen och då blev allt bättre. Nu ska han egentligen ha gett sig för dagen, men jag hör hur han ligger i sin säng och babblar med sig själv, sina leksaker och alla som orkar lyssna. Bläää, bläää, bläää låter det och så då och då ett glädjeskrik. Nu passar galoscherna liksom.
De här hyresgästerna som jag alltid klagar på för att de är så besvärliga - de har nu slutat prata med mig. När jag kom till teatern idag och sa hej hej vände de demonstrativt bort huvudet och bara gick. Seriöst. Och de är gamla, alltså bortåt sextio. Då är det ännu konstigare att man beter sig så illa. Okej, de kanske inte är sextio. Men säkert femtio.
Imorrn är sista strömmadagen innan jag börjar jobba där igen i april. Min chef sa "det är bara att du tar med Kotten, han är alltid så snäll". Vi får se hur det blir med den snällheten nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar