Hade en sorglig diskussion med Maken idag. Han har blivit väldigt barnkär sen vi fick Kotten och bara han hör en bebis pipa på tunnelbanan vill han springa fram och försvara den. När vi går förbi små bebisar på stan får han liksom ngt smetigt i blicken och kan till och med bli tårögd - lite som jag kan bli av fula men gulliga hundvalpar (vad gäller bebisar förblir jag dock ganska oberörd).
Idag slängde han ur sig att han skulle vilja jobba med bebisar, tänk att få umgås med bebisar hela dagen, det vore helt underbart. Jag tog honom på orden och frågade vilken bransch han tänkte på, funderade han på att skola om sig till barnmorska eller skulle han starta en dagpappaverksamhet? Han suckade och sa att det inte går. Ingen vill ju ha en man som barnmorska eller dagpappa. Han skulle ju bara framstå som en pedofil. Så det kändes kört från början.
Visst är det överdrivet. Men det finns också mer än bara ett uns av sanning i det. Det är väldigt sorgligt. Och don't get me started på jämställdhetsperspektivet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar