Kotten levererades hel och ren av två väldigt trötta morföräldrar. Han hade hållit igång, minst sagt. Han har ju äntligen börjat krypa och klättra upp till stående. "Äntligen" skriver jag, för det var faktiskt på tiden. Ungen är nästan tio månader, hans tvilling Musse går redan. Fast å andra sidan var ju livet mkt bekvämare när han var mindre mobil. När man kunde lägga honom på rygg i babygymmet och han låg där och tyckte att allt var helfestligt, men kunde inte flytta på sig. Nu är han på allt. Drar i sladdar, petar i eluttag, kastar sig över datorer osv. Jag vet, alla har talat om för mig att den här perioden kommer, men jag är ändå helt chockad över att han är en sån liten självmordskandidat. Rutinen är klättra-trilla-skrika-klättra i en till synes evig loop.
Lilla Kotten. Han är inte så smart. Men väldigt älskad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar