Trötthetspsykos

Jag vet inte varför det alltid slutar i fars när det är jag som har Kotten. Idag var jag ledig från jobbet för att Kotten skulle skolas in på sitt nya dagis. Det är ett Waldorfdagis vilket jag tror är jättebra för honom - men kanske lite sämre för mig ibland.
I morse gav vi oss av till Farsta Strand där dagiset ligger. Det ösregnade och både jag och Kotten hade gått upp bra mkt tidigare än vad vi gillade så humöret var väl suboptimalt från början.
Från tunnelbanan till dagiset är det typ tio minuters promenad så jag hann bli dränkt. Är ju inte heller personen som drar på mig vettiga kläder i sånna här lägen, så lite fick jag skylla mig själv.
Väl framme på dagiset hade jag planerat att som vanligt få sitta i lugn och ro i ett hörn och virka medan fröken tog hand om Kotten. Det skulle vara rena semestern. Men då är det en jävla skitunge som biter Kotten TVÅ GÅNGER. Så när han lugnade ner sig efter första gången fick han alltså ett bett till. På Waldorfdagis och allt. Här ska ju alla vara snälla och flummiga. I alla fall så lugnade han inte riktigt ner sig efter det och jag försökte på alla sätt få honom glad igen. Kotten tackade för ansträngningen genom att skalla mig ordentligt rakt i ansiktet. Min näsa är stor i vanliga fall, men ni skulle se den nu.
En Waldorfgrej är ju att ungarna går ut i vilket jävla väder som helst - så även idag. Jag var som sagt inte klädd för det men var tvungen att hänga på. Kotten hade ett nytt regnställ i alla fall. Så vi gick ut till sandlådan som Kotten glatt började kräla runt i och gegga ner sig. Därefter fick han psykbryt och började tjuta som en ångvissla på speed. Fröken tyckte då att det kanske var dags för honom att gå hem och jag höll väl med, men ville inte lyfta en så lerig liten bebis. Hade dock inget val och var därefter lika lerig själv.
Efter en kvarts vrålande på hemvägen tippade Kotten helt plötsligt fram i en konstig dubbelvikt position och tvärsomnade. Blessed silence!
Vi klev av i den gudsförgätna hålan Hökarängen för att byta till buss, och då var hissen trasig. Det var liksom en sån dag. När jag bad en SLanställd om hjälp ner för trappan med barnvagnen tyckte han att jag kunde gå runt för "det tar bara tio minuter och är bra för barnet". Tack för den. En omväg i ösregn bara så där. Som att jag inte fått nog av lera, ösregn och klägg. Så jag bar själv ner vagnen för den förbannade trappan.
Kotten sov hela vägen hem, så nu är han pigg som en mört och vill leka. Själv är jag svettig, grinig, hungrig, fortfarande lite lerig och framför allt helt slut.Och Maken ska vara på teatern till sent, så jag är själv på baby duty hela dagen. Ja, jag tycker synd om mig själv idag. Framgick inte det?