Dekadens är så svårt

Hård vecka som har gått i dekadensens tecken. Detta för att jag uppnått den vördnadsvärda åldern av 34. Eftersom jag är oproportionerligt förtjust i min egen födelsedag så firas den i en hel vecka - i alla fall av mig och Maken. Så under en vecka har jag levt i carb heaven (alltså TOKFROSSAT i allt som LCHF inte tillåter) samt varit ute två gånger, vilket för mig är sjukt mkt. Samtidigt har Kotten varit sjuk och jag har, för ovanlighetens skull, haft mkt på jobbet.  
...over 'n out...

Stockholmsmorgon

Morgon på stammisfiket på Söder. Ägaren ska få ett barn till och vi skålar i kaffe. En av stamgästerna påminner oss barnägare att lära barn hur man beter sig runt hundar. Brevbäraren påpekar att det inte bara är hundar det gäller, barn måste lära sig respekt för alla djur. Vi pratar i tio minuter innan alla återgår till sitt.
Jodå, det kan hända i Stockholm också.

Höst

Att hämta på dagis i ösregn när man är stressad över att man har en massa jobb kvar, ungen skriker efter leksaksbilar trots att man förklarat sju miljoner gånger att bilarna är hemma och man slinter i leran och blir blöt om knäna och därefter blir omkörd av en buss som stänker ner en med äckligt lervatten och missar tåget och får vänta tio minuter och missar bussen och får vänta en kvart och ungen vägrar att gå uppför trapporna så man får bära lerig, sprattlande tvååring som väger ca 100 kilo uppför tre trappor samtidigt som grannen passerar med sin unge som är i samma ålder men minsann går snällt och beter sig och sen går ungen rakt in lägenheten med leriga stövlar innan man hinner stoppa och bajsar och sätter sig i det och vägrar byta bajsblöja - det är inte enligt planerna.

Sömnbrist igen

Kotten vaknade kvart i fyra. Sen somnade han och Maken om. Det gjorde inte jag. Resultat? Sur och grinig mor och hustru. Tur att det är söndag och jag inte behöver jobba idag. Jag hade INTE gjort mig populär.
Hade tänkt pallra mig iväg på karaoke i kväll som två vänner håller i. Just nu känns det som att den utflykten möjligen är  fara.

Dialog mellan mig och Maken

JAG: Jag har gjort Kotten själv.
MAKEN: Inte helt själv.
JAG: Vad menar du?
MAKEN: Jag gjorde ritningarna.
JAG: Äh, trams.
MAKEN: Du kan ju inte säga att du gjorde allting själv.
JAG: Jo.
MAKEN: Jag hjälpte till.
JAG: Men var du med på förlossningen?
MAKEN: Ja.
JAG: Men håll käften då.
MAKEN: Ja. Förlåt.

Förlossningen alltså. Besvärlig i ögonblicket men bra för att få sin vilja igenom - t o m två och ett halvt år senare.

Missiler över Israel

I teaterstockholm ska man alltid tycka mkt och det är viktigt att vara en bra människa. Så långt är ju allting gulligt. För att vara en bra människa måste man tydligen vara vänster. Mindre okej eftersom det inte ges ngt alternativ. Och som vänster måste man gilla Ship to Gaza. Inte okej ngnstans FÖR ATT:

1) Svenska Ship to Gaza är en svensk förening, som utrustade en av båtarna i konvojen Freedom Flotilla. Den utgör bara utgör en liten del av fartygskonvojen. Huvudarrangör var den turkiska islamistorganisationen IHH, känd för humanitär hjälp, men också för omfattande terrorkopplingar.

2) De är inte intresserade av att skicka förnödenheter. De vill bara göra ett mediejippo. De erbjuds att föra in varorna på legala vägar, men det var inte intressant.

3) Varorna de fraktar är till stor del otjänliga - för gammal medicin etc - och vissa fartyg har inte ens varor ombord, endast aktivister. Skulle en leverans mot förmodan nå fram så är det ändå bara en bråkdel av vad israel själva för in.

4) Gränserna är öppna för den här typen av leveranser. Det enda man inte får föra in är vapen (stor chock naturligtvis) och i vissa fall byggnadsmaterial eftersom det kan användas i militärt syfte.
 

Jag får inte ens med alla argument och skriver just nu uselt för att jag är förbannad. Vill man veta mer kan man läsa här. Ja, texten är skriven av judar, men det går bra att kolla källhänvisningar.

Skälet till att jag är förbannad är att media skriver om Ship to Gaza som att det vore en helt okej operation, kulturmänniskor stöder de öppet på Facebook - och samtidigt har det under det senaste dygnet regnat 70 missiler över Israel. 70 missiler.  Inte ett ord i media. Inte ett ord på Facebook. Inget fördömande av Hamas.

Bizzaro world eller har jag missat ngt?



 

Vi kör igen!

Jag är tillbaka. Har saker och säga och känner en viss skrivlust. Så vi kör igen.
I somras råkade jag ut för mitt återkommande problem med bloggen. Det är svårt att skriva om teater. Svårt därför att allt intressant är egentligen de problem som uppstår när väldigt speciella människor ska samarbeta. Detta går inte att skriva om utan att hänga ut de människor man jobbar med. Nu tycker jag att vissa människor jag jobbat med i somras verkligen förtjänar att hängas ut som idioter, men jag vill inte offra min karma på det.
Så ny kula, ny säsong.
Vi överlevde säsongen trots regnigaste sommaren ever. På riktigt. Regnigaste sommaren sen 1768 då mätningarna började. Hur många vill gå på utomhusteater i regn? Tillräckligt många för att jag inte skulle gå i konkurs i alla fall. Det får ses som ett plus. Så vi kör en säsong till. Planeringen är i full gång!
På hemmafronten kan jag berätta att Kotten numera är två och ett halvt nästan, fortfarande tramsig, fortfarande trotsig, fortfarande vansinnigt älskad. Jag tar numera ledigt på fredagar och umgås med honom på vad vi kallar "kulturfredagar". Vi går på museum eller teater eller ngt liknande som kan ses som kulturellt. Förra veckan var vi på teater och blev utkörda för att Kotten hellre klättrade på gradängen än tittade på föreställningen. Veckan innan var vi på spårvägsmuséet. Kotten rymde och var försvunnen i en kvart. Den längsta kvarten i mitt liv kan jag säga! Personalen hittade honom i museishopen där han stod och snattade Briotåg.
Nästa kulturfredag ska jag ha koppel på honom.

Uppdatering

Så här är status:
Festivalenpremiären regnade bort. Fullständigt. 2 juni var kallare än senaste julafton. Det gick liksom inte att rädda. Men sen blev det sakta men säkert bättre. Nationaldagen var första soliga helgdagen vi körde och då var ön fullständigt nerlusad av små barn som sprang på skattjakt och såg på teater.
Det är riktigt fantastiska människor jag jobbar med just nu. Det är lyx att vara jag och åka till ön varje dag.
Okej, jag är sliten som bara den. Inga lediga dagar hägrar. Det börjar bli allt svårare att vara charmerande mot gäster. Men det vore förjävla otacksamt att ge efter för den typen av känslor och inte leverera nu. Så jag väljer att tycka att allt är grymt!
Nu ska det bli sol i helgen så låt oss se hur det går!

Stresshantering

Hur man hanterar teaterstressen på Fjäderholmarna. Glass hos systrarna Degen!

Published with Blogger-droid v2.0.4

Gäss

Alltså, jag är ju måttligt förtjust i fåglar redan som det är. Så hamnar jag ute på Fjäderholmarna, omgivet av fågelreservat. Fåglar, fåglar, fåglar överjävlaallt. Måsar, trutar och värst av av allt VITKINDADE GÄSS.  Först bygger de bo och är överspända om man går förbi deras jäkla ägg. Vi hade en vid teaterentrén och en precis vid teknikbåset som båda fick totalt framfall när man a) försökte gå in på teatern, eller b) gå in i teknikbåset. Så de attackerade allt och alla. Flög upp i ansiktet på folk och hackade och flaxade. Ja, suboptimalt när man försöker jobba. Sen kläcktes äggen, ungarna kom ut, och man tycker att de små svinen ska vara nöjda, men ICKE. Fortfarande lika jäkla överspända, bara det att nu är de överspända och mobila. Så länge de hade ägg satt de åtminstone stilla på en fläck. NU förflyttar de sig tillsammans med ungarna so konstant måste försvaras.
Idag flög en gås på en skådespelare mitt under pågående föreställning. Alltså inte "flög på" som i "råkade flyga in i" utan som i "attackerade fullständigt okontrollerat".
De är överallt, bajsar överallt, deras bajs är frätande och de är aggressiva som bara den. Nu är det krig.
Men festivalen går bra. Ifall ngn undrade. Pirater, kaniner, pumpor och häxor överallt. 

Att orka skriva

Att orka skriva ngnting nu när festivalen är i gång är ett projekt i sig. Veckan innan körde vi tolvtimmarspass på ön. Igår var premiären. Nu är det bara normala åtta- eller max niotimmarpass. Tills ngnting spårar ur, katastrof inträffar, fel uppstår etc etc.
Premiären igår i alla fall. Skärgårdsö. Mkt utomhusaktiviteter. Ösregn. Kuling. SNÖ!!!!
Inte klockrent. Men trevligt på ngt sätt ändå.
Självklart påverkar vädret antalet besökare. Så det helgens väder var ett trevligt experiment, men nu vill vi gärna ha sol.

Att lära sig hålla truten

Jag var lite mallig nyss. Hade i vanlig ordning jobbat ca 12 timmar om man räknar in uppehåll för hämtning av liten kotte för det är ju fan ingen semester det heller. För några minuter sen började jag känna mig klar efter att ha betat av samtliga mail i teaterns inkorg. Så jag ringde David, projektledaren, glad i hågen för att avlägga rapport att här har jag minsann jobbat duktigt. Då är han, producenten och ljudteknikern fortfarande kvar på ön och jobbar! Och utan några omedelbara planer på att åka hem.
Jag är förstummad. Helt otroligt vilka människor jag jobbar med. I morgon är pressvisningen, så killarna går all in för att teatern ska vara så fin som bara möjligt. De bygger, städar och reparerar. Tolv timmar i streck. Dag efter dag.
Jag brukar malla mig och tycka att jag jobbar hårt. Nu håller jag truten.
Fatta vilken underbar sommar jag kommer att ha med de här människorna! FATTA!

Nedräkning

Med tolv dagar kvar tills festivalen börjar känns stressnivåerna ganska höga. Jag börjar känna mer och mer att allting står och faller med vädret och det har ju varit måttligt pålitligt i år.
...och på onsdag är det pressvisning..
Första skärselden liksom.

På väg...

På väg till mystiskt och hemligt möte som förhoppningsvis kan ge ngt riktigt kul i sommar.

Livet som teaterchef

När jag tänker på titeln "teaterchef" så tänker jag på en person i snygg outfit, som sitter på ett fint kontor i möten med kreativa människor och då och då glider igenom sin teater medan skådespelarna och regissörerna genast stannar upp i det de håller på med och försöker inleda samtal.
Låt mig förklara att mitt liv på INTET VIS ser ut så. Jag har träningsvärk i hela kroppen, sår och blåmärken överallt och kommer inte ihåg när jag såg min man sist.
Igår var jag på ön i tio timmar, och då pratar vi tio timmar av hårt fysiskt arbete. Typ bygga scen, bygga om den delen av scenen som blev fel, tömma förråd på skräp, slänga skräp osv.
Min värsta träningsvärk idag är på insidan av underarmarna. Detta är för att de som hade teatern innan hade lämnat kvar fastskruvade metallplattor på scenen. De måste ju bort tyckte jag, typiskt en sån grej som folk kan skada sig på. De där förbaskade plattorna satt SOM BERGET. Inte nog med att man skruvat fast dem riktigt ordentligt med låååånga skruvar, sen hade de slängt på lite målarfärg och dessutom låtit dem sitta ett år i snö och regn, så de hade dessutom rostat ordentligt. Killarna som byggde nya portar till teatern hade den elektriska skruvdragaren, så jag sätt med en analog jäkla skruvmejsel och pillade loss plattorna. Den sista fick jag till och med banka loss med en hammare. Det tog en timme på tre plattor. Därav konstig träningsverk. Det är till och med besvärligt att skriva det här inlägget.
Så nu har jag avslöjat livet som teaterchef. Det är SKITKUL! Jag är alltså inte ironisk. Det var länge sen jag hade så här roligt. Och sparade in gymkortet så lätt.

Ytterligt okränkt

Som etnisk osvensk förhåller jag mig trots allt okränkt. Trots att det finns etniska svenskar och trots att vår statsminister har mage att nämna dem.
Jag blir inte avundsjuk för att jag inte får vara etniskt svensk. Så jävla fascinerande är det inte.
Kan vi nu hålla oss till saken? Att vi har strukturella problem i samhället som gör att det blir svårare för invandrare (etniska ickesvenskar?) och ungdomar att få jobb, kan inte det möjligen vara värt att fundera över?

Skärkvinnasliv

De senaste dagarna har jag bara varit i en skärgård där det egentligen varit alldeles för kallt för att vara. Särskilt lördagen var en pärs. Teknikkablar skulle grävas ner i ordentligt hårdpackad jord. Jag fick gå före med en käpp och hacka för att luckra upp jorden och grabbarna efter och grävde. Bilden nedan är tagen under de fem minuter det var sol. Resten av tiden spöregnade det och jag trodde att jag aldrig skulle bli varm igen.

 

Men på ngt sjukt sätt var det ändå en vansinnigt trevlig dag.

Idag blev jag intervjuad av Lidingös lokaltidning. Journalisten följde med ut till ön och jag visade verkligen upp rubbet. Alla caféer, restauranger, informationen, allmogebåtsutställningen, hantverkarna, piratskeppet - och teaterns alla tre scener förstås! Japp, guidesjuka på hög nivå, men när det finns så mkt bra grejer på ön så vore det dumt att inte visa upp det.

När jag försökte göra min kvällsyoga såg det ut så här:

Döm debatten själva

Bondbränna

Ute på ön hela dagen igår. Tio timmar. Jag, David och killarna från Lilla Parken åkte ut med första båten klockan tio. Jag vill skriva att vi byggde en scen uppe i det som kallas för Trädgården, men det hade varit att använda ordet "vi" väldigt fritt. Sanningen var att killarna byggde och jag gick runt på ön och var rädd för gässen som häckar där ute och är aggressiva som satan. Jag tog inte ett steg utan att släpa med mig två rejäla trädgrenar att försvara mig med.
Sanningen är dock att jag också gjorde nytta. Lite i alla fall. Har styrt upp så att vi kan sälja barnteaterbiljetter i informationen, så att godisbutiken får sälja godis hos oss, Pirattryckeriet och Krukmakeriet ger rabatt på festivalen osv.
Vid fyra åkte jag bort till Nacka Strand och hjälpte vår tekniker över med den sista tekniken. Sen testade vi tekniken med alla dem som ska spela på stora scen. Vi hade mer eller mindre bestämt oss för att köra med riktmickar snarare än myggor och jag var väl inte helt hundra förrän jag hört hur det lät. Resultatet var att det var klockrent, mkt bättre än med myggor som a) ger en liten fördröjning på ljudet så att allt ser dubbat ut och b) hämmar skådespelarnas rörelser eftersom det både är en mygga i ansiktet och ett beltpack ngnstans på kroppen som kan lossna - särskilt illa för mina skådespelare med andra ord som hjular, står på händer, hoppas, dansar osv.
Tog halv nio-båten hem, helt slut efter en dag i solen och med en rejäl bondbränna. Nu ska jag strax åka ut igen. Planen var att ha på mig ett pyttelitet linne för att motverka effekten av gårdagens bondbränna, men det är ännu oklart om vädret verkligen tillåter detta. 

Nästan kulturdebatt

Jaha. Då har det varit kulturdebatt på Brunnsgatan 4 igen. Sist var det kul. Jag gick naturligtvis därifrån heligt förbannad, särskilt efter Martina Montelius orerande om att de två miljoner hon får i kulturbidrag varje år bara är kattpiss, men jag var förbannad på ett skönt sätt.
Efter gårdagens debatt var jag mest bara deppig. Och det berodde mest på att debatten hamnade på en idiotisk nivå där ingen utom Göran Hägglund klarade av att svara vettigt på frågor.
Äh, jag orkar inte ens skriva om den där dumma debatten nu. Den har avhandlats här, här och  här.
Gissa vem jag håller med?
Återkommer troligtvis om detta. Men nu tänker jag sätta mig och kolla på Teletubbies med Kotten. Apråpå kultur och så.

Förgrömmade unge

Ännu en kaosdag. Jobbade på i hundranttio hela dagen men blev hela tiden avbruten av än det ena än det andra. Så jag var rätt stressad och uppe i varv när jag hämtade Kotten på dagis och skyndade vidare för att vi skulle träffa en gammal kompis till mig som bara är i Stockholm i några dagar.
V slog oss ner på ett fik och jag kände precis att pulsen började gå ner i ett normalt tempo när Kotten tappade ner min mobil bakom en väggfast bänk. Den trillade alltså sjukt långt ner genom ett hål som var precis så stort att telefonen fick plats, men det var omöjligt att få upp telefonen den vägen igen, den hade fallit för djupt. Där låg den och ringde nästan oavbrutet och jag bara visste att jag missade en massa viktga jobbsamtal.
Först var jag inte särskilt orolig, för även om bänken satt fast så fanns det ett hål på framsidan, så jag tänkte att det är väl bara att pilla fram telefonen den vägen. Men när jag med hjälp av en pinne lyckats böka fram telefonen till den främre väggen insåg jag att den inte fick plats i hålet.
Personalen på fiket var måttligt hjälpsamma. Bänken var fastgjuten och gick inte att rubba. Och jag bara såg framför mig att jag skulle vara utan telefon NU, när det är mindre än tre veckor kvar tills festivalen börjar och jag tar jobbsamtal morgon, middag, kväll.
Jag såg några byggjobbare gå förbi på gatan och sprang ut och frågade om de hade verktyg att låna ut. De gick in och tittade på bänken och sa typ att nej, det är kört. Hysterin ökade.
Då hade jag sån vansinnig tur att en bekant var i närheten och hade både verktygslåda och borr i bilen. Så han kom förbi, pillade fram telefonen med ståltråd så att den låg i en vettig vinkel fast fortfarande i bänken, och sen borrade han en minimal ränna så att det gick att dra ut den. Fatta min lycka! Och han förstörde inte ens bänken!
Jag hade elva missade samtal och typ tjugo jobbmail som trillat in medan telefonen var i bänken. De sitter jag och betar av nu.
Kotten står inte så högt i kurs. Fast nu fick jag höra en historia om en annan unge som ritat en semla på en bil med EN STEN. Det inte ha varit billigt för föräldrarna. Så det är väl sånt här ungar gör. Små marodörer.

Framfall

Min producent har uttryckt frustration över att jag alltid säger att jag får psykos av saker. Så nu säger jag att jag får framfall i stället. Det funkar bra. Det går att säga med ordentlig emfas, så det är tillfredsställande för mig att säga samtidigt som han slipper bli provocerad. Roligast var det när projektledaren David blev inspirerad så att han också började säga att han fick framfall. Tillåt mig att påpeka att han INTE visste vad det betydde.
Idag har jag lite framfall för att jag känner mig stressad över att det är så kort tid kvar. Samtidigt är jag lätt euforisk efter gårdagen. Jag säger det, schlagershower är THE SHIT verkligen!
Så sluta blogga börja jobba!

Strömmadagen

Är heeelt slut efter Strömmadagen som var idag. Strömmadagen är till för att visa upp Strömma i första hand - därav namnet - men vi, alltså teatern, fick också ett eget tält på Strandvägen där vi fick härja fritt. Och tillåt mig att påstå att vi de facto härjade. Vi lät mest i alla fall. Spotlight Event, som ska köra show hos oss på måndagar körde ett shlagermedley ungefär en gång i halvtimmen, så det drog ju folk.

Under tiden sprang Ludde och Martina som spelar huvudrollerna i Glimmande Nymf runt på kajen och gjorde livereklam.

 

Jag vet inte riktigt vad jag gjorde. Styrde och ställde i största allmänhet. Stod upp i sex timmar utan att äta, dricka eller gå på toaletten. Och eftersom jag inte är tjugo längre är jag helt slut. 

Bra saker

Vaknade två timmar innan väckarklockan ringde. Studsade upp och körde ett ordentligt yogapass. Insåg att jag verkligen ser fram emot den här dagen som ligger framför mig. Ska ut till ön med ett gäng trevliga människor som jag verkligen tycker mycket om och utföra ett arbete som jag älskar.

Känner mig väldigt lyckligt lottad idag. Ska också komma ihåg att vara ödmjuk inför det som händer.

Och det snöar inte ens!

Sommarprat

Det ska snöa i natt igen. Men det känns ändå aktuellt att prata sommarprat. Det är nämligen så att huvudrollsinnehavaren i Glimmande Nymf, Martina Stenström, är kandidat till att bli årets lyssnarvärd i P1 i sommar.

----

Nu har jag just raderat en lång text som jag skrev om Martina och hennes historia och varför hon förtjänar att bli lyssnarvärd. Jag kan för mitt liv inte göra hennes historia rättvisa.
På SR:s hemsida kan man lyssna på Martinas egen presentation. Och rösta!

Deklaration del 2

Farsen fortsatte naturligtvis. Det var inte bara bilagor som hade med försäljning av bostadsrätt att göra, de slängde med lite papper om mitt nya bolag som skulle fyllas i. Eftersom min far är delägare i bolaget ringde jag honom och var allmänt hysterisk och gastade "vad ska jag GÖÖÖÖÖRAA???". Ja, jag är trettiotre, men jag ringer min pappa och skriker när jag inte vet vad jag ska göra.
Medan jag fortfarande hade min hårt prövade far i luren satt jag och fyllde i lägenhetsinfon och inför mina ögon ändrades slutresultatet från att jag skulle få tillbaka vansinniga mängder pengar på skatten till att jag skulle betala tillbaka ännu mer i kvarskatt. Det gick liksom inte att dölja ångestvrålet för mannen i luren som redan tillbringat de senaste trettiotre åren med att oroa sig för mig. Först för att jag var hästtokig och alltid gjorde livsfarliga grejer som ledde till att jag konstant var blåslagen och skadad. I gymnasiet för att jag vägrade att plugga och bara var ute och festade hela tiden. När jag gick på universitetet oroade han sig för att jag i stället pluggade för mycket och hade kunnat få en hjärtattack vid tjugofyra års ålder. Han oroade sig när jag bestämde mig för att inte använda mig av min examen i systemutveckling utan fortsätta med teater trots att det knappt går att leva på. Han oroade sig definitivt när jag fick barn. Och jag är ganska säker på att han oroar sig i dag när han vet att jag fortfarande inte begriper min egen deklaration.
Och en dag som denna kan jag inte säga något för att lugna honom. Jag kan bara hålla med, den här kvinnan har ingen koll.
Däremot lovar och svär jag att nästa år ska jag deklarera i god tid.

Deklaration

"Deklarationen kan jag spara till sista sekunden, det tar ju bara fem minuter när man e-deklarerar" tänkte jag igår och gck och la mig, fortfarande med gott samvete.
I morse väckte Maken mig en timme tidigare än vad jag behövde gå upp - därav den tidiga timmen - eftersom han behövde hjälp att göra i ordning Kotten till dagis. Det var en sån där morgon när Kotten bara INTE samarbetade. Han gillar nämligen inte sina nya skor utan vill fortfarande traska runt  sina pälsfodrade vinterkängor. Att han tvingas använda vårskor, alltså typ sneakers, är skäl till rejäla vredesutbrott. Nog om detta.
När jag fått i väg karlarna satte jag mig för att deklarera lite snabbt, göra min yoga och sen springa i väg till jobbet. När jag tar fram deklarationen ser jag att det står "Du har inte fått några säkerhetskoder eftersom du bl. a. förväntas lämna in blankett K6 (Försäljning Bostadsrätt)". GAAAH!!!
Det är 2a maj. Deklarationseländet ska in IDAG. Jag måste hitta alla papper både från försäljningen av min förra lägenhet, vilket är ganska görbart, men också från när jag köpte den. Jag köpte den 2005. Ganska länge sen. Men på den där förbannade blanketten K6 måste jag fylla i exakt datum på köpet och jag har verkligen ingen aning. Så det här kan ta en stund.

Och i stället för att fixa det här sitter jag och bloggar. Bra prioriterat.

Möjligen, troligen

Möjligen struntar jag i att det är första maj. Det här är en dag för vänstern, så de får väl härja fritt just idag.

Vi tar dem i nästa val. Igen.

Möjligen satsar jag på att bli kulturminister. Problemet är att man blir både kultur- OCH idrottsminister. Tanken bakom kombinationen är något oklar. I alla fall: Jag bryr mig lika mkt om idrott som om första maj. Å andra sidan kan dagens kulturminister inte så mkt om kultur, så det kanske går ändå.

Troligen gör jag dock som alltid, röstar korrekt och återgår sen till teatern för JAG HAR VÄRLDENS BÄSTA JOBB!!!

Vapen och skärgårdskoma

Jag och David hade en riktigt härlig dag ute på ön och fick mkt gjort. När det är så här fint väder och man är ute i skärgården känns ju jobbet mer som en semester.
Enda nackdelen är att Fjäderholmarna just nu är proppade av häckande kanadagäss som är rätt aggressiva och inte alls är blyga för att ge sig på folk som kommer för nära. Jag med min fågelfobi var inte alls road, särskilt när vi var tvungna att bege oss in i skogen för att kolla en äventyrsstrecka till festivalen. Där var det fågelbon precis överallt. För att slippa använda David som levande sköld plockade jag med mig en rejäl, tjock gren på ca 1,5 meter som jag använde för att försvara mig med. Det funkade, när jag viftade med grenen höll sig pippifåglarna på avstånd. Jag har sparat grenen och kommer att ha den med mig vart jag än går på ön.
Väl i land fick både jag och David en svår skärgårdskoma. Skärgårdskoma är ngt som uppstår i början av säsongen när man ännu inte har vant sig vid så mkt sol och frisk luft så att man är helt däckad i slutet på dagen. När man väl vant sig blir man sjukt pigg i stället, men det tar ett par veckor innan man kommer in i det. Faktum är att just nu känns min skärgårdskoma värre än vad min baksmälla gjorde igår. Alltid är det nåt.
Men i alla fall - en underbar dag!

Tonåring

När jag var tjugo kunde jag repa tolv timmar i streck, gå ut och festa halva natten, sova två-tre timmar och sen glatt studsa upp och köra ytterligare ett tolvtimmarspass på teatern utan vidare. Dessutom kunde jag utan problem upprepa denna procedur önskat antal gånger.
Den här tiden är för evigt förbi. Numera kan jag dricka två glas vin, slockna direkt när jag kommer hem klockan tio och ändå känna mig bakis när jag vaknar.
Så döm min förvåning när jag efter en rejäl natt på stan vaknade klockan tidigt, cyklade 45 minuter till jobbet, traskade runt hela dagen på Drottningholm med en flock nya guider som jag utbildar och cyklade hem utan att det var ett problem. Jag kände mig inte bakis. Inte trött. Hade tvärtom en riktigt trevlig dag med kidsen.
Under cykelturen hem tänkte jag "Jäss, jag är en tonåring igen!!! Orkar vad fan som helst! Det här ska utnyttjas!".
Sen kom jag innanför dörren, benen började skaka och jag kollapsade i soffan.
Och här ligger jag nu.
Så vi hörs imorrn när jag fungerar igen.
 

Festen

Förutom att jag inte kunde stå bredvid modellerna som var size zero var det helt ok.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Teknik

Killarna är fortfarande ute på ön sedan tio i morse och försöker få ordning på tekniken vilket inte är det lättaste. Med killarna menar jag Maken, Projektledaren, Teknikern och flera skådespelare. Själv har jag jobbat åt Strömma idag med att utbilda nya guider och därför inte kunnat vara med.
Nu är det dags för fest i nya Ralph Lauren-butiken. Jo, jag orkar pallra mig iväg. Ja, jag kommer hitta ngt att ha på mig i det där svarta hålet som är min garderob. Nej, jag kommer inte se gravid ut i allt.
Jag är verkligen trettiojävlatre när jag egentligen helst bara hade bäddat ner mig själv i soffan framför West Wing.

Att styra upp skvaller

En fin gammal tradition inom teaterbranschen är skvaller.
Under veckan har jag hört att a)en etablerad regissör sprider att han själv ska driva Fjäderholmsteatern i sommar, och b)en väletablerad skådespelare som påstår att vår föreställning på samma teater redan är nedlagd, innan den ens haft premiär.
Sanningen är att nämnda regissör i många år försökt få till stånd ett avtal med Strömma och Fjäderholmarnas Krog för att få driva teatern. Det har han inte fått.
Nämnda skådespelare har själv producerat en föreställning på ön. Den gick inte så bra (diplomatiskt uttryckt). Möjligen är han lite bitter.
Sanningen: Jag driver Fjäderholmsteatern. Vi har en repertoar med en festival, minst fem föreställningar och en musikshow och ingenting är nedlagt.
Ifall ngn undrade.

Mörker

Fram till för några veckor sen gick Kotten snällt och la sig klockan sex och jag kunde sitta och jobba i flera effektiva timmar innan jag själv var tvungen att sova. Den ljuva tiden är förbi. Hur trött Kotten än är så vägrar han att gå och lägga sig utan kämpar verkligen emot sömnen. Märker han att han håller på att somna hoppas han upp och leker en stund för att vakna till. Somnar gör han först vid elva och då är jag av uppenbara skäl helt slut och orkar ingenting.
Nu är jag inne i processen att få honom att fatta att efter klockan sex händer ingenting och det är inte värt att vara uppe. Så det är släckt i hela lägenheten och jag sitter här i mörkret och försöker se tangentbordet. Kotten höll just på att somna i soffan men hoppade upp och försöker nu klättra upp på mitt huvud.
Jag fattar inte. Han är så himla trött nu och så fruktansvärt trött när man väcker honom på morgonen för att gå till dagis. Varför vägrar han att sova???

Fåfänga

Min fåfänga vet tydligen inga gränser. Arbetet sker idag på frisörsalong samtidigt som jag får en keratinbehandling. Inga problem alls, har datorn i knät och jobbar undan medan behandlingen sitter i.

Min fåfänga måste ju vara förknippad med ålderångest. Trettiotre är visserligen en förträfflig ålder. Det är bara vad jag är på väg mot som känns besvärligt.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Att flänga hit och dit

Idag har jag haft en vansinnigt typisk cattadag där jag prickat in allt:
1)Lämna tramsig men glad kotte på dagis.
2) Möte för att lösa en kris.
3) Manikyr (kris eller inte, det ska till mer än så för att jag ska ställa in min manikyr).
3) Teatermöte.
4) Hämta på dagis.
5) Turboumgänge med fortfarande tramsig och glad kotte.
6) Överlämning av kotte till make.
7) In till mitt andra jobb och hålla i en utbildning för nya guider.
8) Hem till en kotte som för all del fortfarande är tramsig men inte så glad längre eftersom han borde ha sovit för länge sen.
9) Lägga kotte.
10) Försöka hinna/orka umgås med maken.

Så här ser mina dagar ofta ut. Förklaring till både varför jag ofta är trött men också glad. Teater och tramsig kotte blir man glad av. För att inte tala om fina naglar!
Kriserna behövs för att man ska känna att man lever. Och jobbar man med teater så avlöser kriserna ofta varandra...

Vad gör man inte?

Har tillbringat hela helgen med Kotten och är därmed helt slut. Möjligen var det lördagen som tog musten ur mig. Jag fick för mig att Junibacken skulle vara ett kul ställe för mig och Lilleman att hänga på. Så på lördag morgon packade jag skötväskan och Kotten i vagnen och tog färjan över till ett soligt Djurgården. På färjan fick jag ett sms från kompisen jag skulle träffa som meddelade att hon var ngt sen. Inga problem tyckte jag, tog en liten promenad, och släppte sen lös Kotten på gräsmattan utanför Junibacken. Festligt, tyckte Kotten, och började jaga kanadagässen. "Neeeej Kotten, de här pippisarna är ajaj!" försökte jag förklara. Såg redan framför mig hur min son blev attackerad av trettio stora fåglar. Men Kotten löd för en gångs skull och begav sig i stället till den konstgjorda bäcken som går runt huset för att ta sig ett bad. "Neeeej Kotten, vattnet är ajaj!". Vi kompromissade med att han fick stå och hoppa i en vattenpöl.
När min kompis dök upp med sina två barn, en och en halv timme försenad, var jag redan helt färdig. Men Kotten var i högform. Så vi gick in på Junibacken i samlad tropp - och möts av en vägg av stank och gallskrik. Barn låter mkt och luktar ofta illa, så är det bara.
Kotten tog hela vistelsen som en hel karl, blev inte rädd för råttan eller Kattla i sagotåget, eller för hysteriska barn i Villa Villerkulla. Men jag hade alla kärringhormoner i omlopp, blev vanisnnig på alla gastande och sockerhöga barn, ville misshandla föräldrar som inte höll reda på dem när de sprang omkull Kotten och hade sprängande huvudvärk efter fem minuter.
En timme stod jag ut eftersom Kotten hade så roligt. Men sen var det bara att dra i väg rasande unge från roliga leksaker. Då var jag inte populär. Han gallskrek när jag bar ut honom, gallskrek när jag försökte få på honom overallen och avslutade slå mig i ansiktet när jag stoppade ner honom i vagnen. Sen somnade han.
Jag var som en zombie på hemvägen. Väl hemma kollapsade jag i soffan efter att ha upplyst Maken om att nu är Kotten hans son.
Jag har fortfarande inte återhämtat mig.
På lördag öppnar ön och all teknik måste forslas ut på ngt sätt. Ja, nu har jag bytt samtalsämne och pratar om teater. För det är det jag borde koncentrera mig på nu. Fixa med båt till på lördag. Så nu gör jag det.

Laleh - Vårens Första Dag

Jävlar i min lilla låda

Jävlar i min lilla låda vilket inre motstånd jag har haft till min fina blogg ett bra tag nu. Det beror på följande:
1) Jag jobbar för mkt.
2) Jag sover för lite.
3) Jag har ett barn som är VÄLDIGT krävande i förhållande till sin storlek.
4) Jag har ingen fritid.

Summan av dessa fyra punkter är att jag är lite tröttare än vad jag hittills har insett. Jag fattade häromdagen när jag lyssnade på Lalehs nya skiva som är rätt fantastisk, särskilt låten "Vårens Första Dag". Det är typiskt en sån låt som jag verkligen älskar, den är härlig, den ger liksom ett lyft. Eller rättare sagt, jag gick och lyssnade på den och väntade på det där lyftet i kroppen som man bara får av riktigt bra musik, och jag fattade inte varför lyftet inte kom. Sen trillade poletten ner. Min kropp är helt enkelt för trött, det är verkligen bara det. Den orkade inte reagera. Vilket är rimligt, med tanke på hur läget är jobbmässigt.
Kontentan är att jag har rationaliserat bort allt som inte är direkt nödvändigt för att a) jobbet ska funka och b) att Kotten ska ha det bra. Vilket innebär att jag inte tränar, inte städar, inte bloggar.

Men nu är jag nog tillbaka på banan - behövde bara skriva det här inlägget för att det inre motståndet skulle försvinna!

I alla fall - jobbet: För all del stressigt som sjutton, men underbart! Och Kotten: Besvärlig som sjutton, men underbar! Allt annat: Fullständigt irrelevant.

Mer imorrn - jag är på banan!

Tänkande människa

Benke Ohlsson är underbar i DN idag.