Att lära sig hålla truten

Jag var lite mallig nyss. Hade i vanlig ordning jobbat ca 12 timmar om man räknar in uppehåll för hämtning av liten kotte för det är ju fan ingen semester det heller. För några minuter sen började jag känna mig klar efter att ha betat av samtliga mail i teaterns inkorg. Så jag ringde David, projektledaren, glad i hågen för att avlägga rapport att här har jag minsann jobbat duktigt. Då är han, producenten och ljudteknikern fortfarande kvar på ön och jobbar! Och utan några omedelbara planer på att åka hem.
Jag är förstummad. Helt otroligt vilka människor jag jobbar med. I morgon är pressvisningen, så killarna går all in för att teatern ska vara så fin som bara möjligt. De bygger, städar och reparerar. Tolv timmar i streck. Dag efter dag.
Jag brukar malla mig och tycka att jag jobbar hårt. Nu håller jag truten.
Fatta vilken underbar sommar jag kommer att ha med de här människorna! FATTA!

Nedräkning

Med tolv dagar kvar tills festivalen börjar känns stressnivåerna ganska höga. Jag börjar känna mer och mer att allting står och faller med vädret och det har ju varit måttligt pålitligt i år.
...och på onsdag är det pressvisning..
Första skärselden liksom.

På väg...

På väg till mystiskt och hemligt möte som förhoppningsvis kan ge ngt riktigt kul i sommar.

Livet som teaterchef

När jag tänker på titeln "teaterchef" så tänker jag på en person i snygg outfit, som sitter på ett fint kontor i möten med kreativa människor och då och då glider igenom sin teater medan skådespelarna och regissörerna genast stannar upp i det de håller på med och försöker inleda samtal.
Låt mig förklara att mitt liv på INTET VIS ser ut så. Jag har träningsvärk i hela kroppen, sår och blåmärken överallt och kommer inte ihåg när jag såg min man sist.
Igår var jag på ön i tio timmar, och då pratar vi tio timmar av hårt fysiskt arbete. Typ bygga scen, bygga om den delen av scenen som blev fel, tömma förråd på skräp, slänga skräp osv.
Min värsta träningsvärk idag är på insidan av underarmarna. Detta är för att de som hade teatern innan hade lämnat kvar fastskruvade metallplattor på scenen. De måste ju bort tyckte jag, typiskt en sån grej som folk kan skada sig på. De där förbaskade plattorna satt SOM BERGET. Inte nog med att man skruvat fast dem riktigt ordentligt med låååånga skruvar, sen hade de slängt på lite målarfärg och dessutom låtit dem sitta ett år i snö och regn, så de hade dessutom rostat ordentligt. Killarna som byggde nya portar till teatern hade den elektriska skruvdragaren, så jag sätt med en analog jäkla skruvmejsel och pillade loss plattorna. Den sista fick jag till och med banka loss med en hammare. Det tog en timme på tre plattor. Därav konstig träningsverk. Det är till och med besvärligt att skriva det här inlägget.
Så nu har jag avslöjat livet som teaterchef. Det är SKITKUL! Jag är alltså inte ironisk. Det var länge sen jag hade så här roligt. Och sparade in gymkortet så lätt.

Ytterligt okränkt

Som etnisk osvensk förhåller jag mig trots allt okränkt. Trots att det finns etniska svenskar och trots att vår statsminister har mage att nämna dem.
Jag blir inte avundsjuk för att jag inte får vara etniskt svensk. Så jävla fascinerande är det inte.
Kan vi nu hålla oss till saken? Att vi har strukturella problem i samhället som gör att det blir svårare för invandrare (etniska ickesvenskar?) och ungdomar att få jobb, kan inte det möjligen vara värt att fundera över?

Skärkvinnasliv

De senaste dagarna har jag bara varit i en skärgård där det egentligen varit alldeles för kallt för att vara. Särskilt lördagen var en pärs. Teknikkablar skulle grävas ner i ordentligt hårdpackad jord. Jag fick gå före med en käpp och hacka för att luckra upp jorden och grabbarna efter och grävde. Bilden nedan är tagen under de fem minuter det var sol. Resten av tiden spöregnade det och jag trodde att jag aldrig skulle bli varm igen.

 

Men på ngt sjukt sätt var det ändå en vansinnigt trevlig dag.

Idag blev jag intervjuad av Lidingös lokaltidning. Journalisten följde med ut till ön och jag visade verkligen upp rubbet. Alla caféer, restauranger, informationen, allmogebåtsutställningen, hantverkarna, piratskeppet - och teaterns alla tre scener förstås! Japp, guidesjuka på hög nivå, men när det finns så mkt bra grejer på ön så vore det dumt att inte visa upp det.

När jag försökte göra min kvällsyoga såg det ut så här:

Döm debatten själva

Bondbränna

Ute på ön hela dagen igår. Tio timmar. Jag, David och killarna från Lilla Parken åkte ut med första båten klockan tio. Jag vill skriva att vi byggde en scen uppe i det som kallas för Trädgården, men det hade varit att använda ordet "vi" väldigt fritt. Sanningen var att killarna byggde och jag gick runt på ön och var rädd för gässen som häckar där ute och är aggressiva som satan. Jag tog inte ett steg utan att släpa med mig två rejäla trädgrenar att försvara mig med.
Sanningen är dock att jag också gjorde nytta. Lite i alla fall. Har styrt upp så att vi kan sälja barnteaterbiljetter i informationen, så att godisbutiken får sälja godis hos oss, Pirattryckeriet och Krukmakeriet ger rabatt på festivalen osv.
Vid fyra åkte jag bort till Nacka Strand och hjälpte vår tekniker över med den sista tekniken. Sen testade vi tekniken med alla dem som ska spela på stora scen. Vi hade mer eller mindre bestämt oss för att köra med riktmickar snarare än myggor och jag var väl inte helt hundra förrän jag hört hur det lät. Resultatet var att det var klockrent, mkt bättre än med myggor som a) ger en liten fördröjning på ljudet så att allt ser dubbat ut och b) hämmar skådespelarnas rörelser eftersom det både är en mygga i ansiktet och ett beltpack ngnstans på kroppen som kan lossna - särskilt illa för mina skådespelare med andra ord som hjular, står på händer, hoppas, dansar osv.
Tog halv nio-båten hem, helt slut efter en dag i solen och med en rejäl bondbränna. Nu ska jag strax åka ut igen. Planen var att ha på mig ett pyttelitet linne för att motverka effekten av gårdagens bondbränna, men det är ännu oklart om vädret verkligen tillåter detta. 

Nästan kulturdebatt

Jaha. Då har det varit kulturdebatt på Brunnsgatan 4 igen. Sist var det kul. Jag gick naturligtvis därifrån heligt förbannad, särskilt efter Martina Montelius orerande om att de två miljoner hon får i kulturbidrag varje år bara är kattpiss, men jag var förbannad på ett skönt sätt.
Efter gårdagens debatt var jag mest bara deppig. Och det berodde mest på att debatten hamnade på en idiotisk nivå där ingen utom Göran Hägglund klarade av att svara vettigt på frågor.
Äh, jag orkar inte ens skriva om den där dumma debatten nu. Den har avhandlats här, här och  här.
Gissa vem jag håller med?
Återkommer troligtvis om detta. Men nu tänker jag sätta mig och kolla på Teletubbies med Kotten. Apråpå kultur och så.

Förgrömmade unge

Ännu en kaosdag. Jobbade på i hundranttio hela dagen men blev hela tiden avbruten av än det ena än det andra. Så jag var rätt stressad och uppe i varv när jag hämtade Kotten på dagis och skyndade vidare för att vi skulle träffa en gammal kompis till mig som bara är i Stockholm i några dagar.
V slog oss ner på ett fik och jag kände precis att pulsen började gå ner i ett normalt tempo när Kotten tappade ner min mobil bakom en väggfast bänk. Den trillade alltså sjukt långt ner genom ett hål som var precis så stort att telefonen fick plats, men det var omöjligt att få upp telefonen den vägen igen, den hade fallit för djupt. Där låg den och ringde nästan oavbrutet och jag bara visste att jag missade en massa viktga jobbsamtal.
Först var jag inte särskilt orolig, för även om bänken satt fast så fanns det ett hål på framsidan, så jag tänkte att det är väl bara att pilla fram telefonen den vägen. Men när jag med hjälp av en pinne lyckats böka fram telefonen till den främre väggen insåg jag att den inte fick plats i hålet.
Personalen på fiket var måttligt hjälpsamma. Bänken var fastgjuten och gick inte att rubba. Och jag bara såg framför mig att jag skulle vara utan telefon NU, när det är mindre än tre veckor kvar tills festivalen börjar och jag tar jobbsamtal morgon, middag, kväll.
Jag såg några byggjobbare gå förbi på gatan och sprang ut och frågade om de hade verktyg att låna ut. De gick in och tittade på bänken och sa typ att nej, det är kört. Hysterin ökade.
Då hade jag sån vansinnig tur att en bekant var i närheten och hade både verktygslåda och borr i bilen. Så han kom förbi, pillade fram telefonen med ståltråd så att den låg i en vettig vinkel fast fortfarande i bänken, och sen borrade han en minimal ränna så att det gick att dra ut den. Fatta min lycka! Och han förstörde inte ens bänken!
Jag hade elva missade samtal och typ tjugo jobbmail som trillat in medan telefonen var i bänken. De sitter jag och betar av nu.
Kotten står inte så högt i kurs. Fast nu fick jag höra en historia om en annan unge som ritat en semla på en bil med EN STEN. Det inte ha varit billigt för föräldrarna. Så det är väl sånt här ungar gör. Små marodörer.

Framfall

Min producent har uttryckt frustration över att jag alltid säger att jag får psykos av saker. Så nu säger jag att jag får framfall i stället. Det funkar bra. Det går att säga med ordentlig emfas, så det är tillfredsställande för mig att säga samtidigt som han slipper bli provocerad. Roligast var det när projektledaren David blev inspirerad så att han också började säga att han fick framfall. Tillåt mig att påpeka att han INTE visste vad det betydde.
Idag har jag lite framfall för att jag känner mig stressad över att det är så kort tid kvar. Samtidigt är jag lätt euforisk efter gårdagen. Jag säger det, schlagershower är THE SHIT verkligen!
Så sluta blogga börja jobba!

Strömmadagen

Är heeelt slut efter Strömmadagen som var idag. Strömmadagen är till för att visa upp Strömma i första hand - därav namnet - men vi, alltså teatern, fick också ett eget tält på Strandvägen där vi fick härja fritt. Och tillåt mig att påstå att vi de facto härjade. Vi lät mest i alla fall. Spotlight Event, som ska köra show hos oss på måndagar körde ett shlagermedley ungefär en gång i halvtimmen, så det drog ju folk.

Under tiden sprang Ludde och Martina som spelar huvudrollerna i Glimmande Nymf runt på kajen och gjorde livereklam.

 

Jag vet inte riktigt vad jag gjorde. Styrde och ställde i största allmänhet. Stod upp i sex timmar utan att äta, dricka eller gå på toaletten. Och eftersom jag inte är tjugo längre är jag helt slut. 

Bra saker

Vaknade två timmar innan väckarklockan ringde. Studsade upp och körde ett ordentligt yogapass. Insåg att jag verkligen ser fram emot den här dagen som ligger framför mig. Ska ut till ön med ett gäng trevliga människor som jag verkligen tycker mycket om och utföra ett arbete som jag älskar.

Känner mig väldigt lyckligt lottad idag. Ska också komma ihåg att vara ödmjuk inför det som händer.

Och det snöar inte ens!

Sommarprat

Det ska snöa i natt igen. Men det känns ändå aktuellt att prata sommarprat. Det är nämligen så att huvudrollsinnehavaren i Glimmande Nymf, Martina Stenström, är kandidat till att bli årets lyssnarvärd i P1 i sommar.

----

Nu har jag just raderat en lång text som jag skrev om Martina och hennes historia och varför hon förtjänar att bli lyssnarvärd. Jag kan för mitt liv inte göra hennes historia rättvisa.
På SR:s hemsida kan man lyssna på Martinas egen presentation. Och rösta!

Deklaration del 2

Farsen fortsatte naturligtvis. Det var inte bara bilagor som hade med försäljning av bostadsrätt att göra, de slängde med lite papper om mitt nya bolag som skulle fyllas i. Eftersom min far är delägare i bolaget ringde jag honom och var allmänt hysterisk och gastade "vad ska jag GÖÖÖÖÖRAA???". Ja, jag är trettiotre, men jag ringer min pappa och skriker när jag inte vet vad jag ska göra.
Medan jag fortfarande hade min hårt prövade far i luren satt jag och fyllde i lägenhetsinfon och inför mina ögon ändrades slutresultatet från att jag skulle få tillbaka vansinniga mängder pengar på skatten till att jag skulle betala tillbaka ännu mer i kvarskatt. Det gick liksom inte att dölja ångestvrålet för mannen i luren som redan tillbringat de senaste trettiotre åren med att oroa sig för mig. Först för att jag var hästtokig och alltid gjorde livsfarliga grejer som ledde till att jag konstant var blåslagen och skadad. I gymnasiet för att jag vägrade att plugga och bara var ute och festade hela tiden. När jag gick på universitetet oroade han sig för att jag i stället pluggade för mycket och hade kunnat få en hjärtattack vid tjugofyra års ålder. Han oroade sig när jag bestämde mig för att inte använda mig av min examen i systemutveckling utan fortsätta med teater trots att det knappt går att leva på. Han oroade sig definitivt när jag fick barn. Och jag är ganska säker på att han oroar sig i dag när han vet att jag fortfarande inte begriper min egen deklaration.
Och en dag som denna kan jag inte säga något för att lugna honom. Jag kan bara hålla med, den här kvinnan har ingen koll.
Däremot lovar och svär jag att nästa år ska jag deklarera i god tid.

Deklaration

"Deklarationen kan jag spara till sista sekunden, det tar ju bara fem minuter när man e-deklarerar" tänkte jag igår och gck och la mig, fortfarande med gott samvete.
I morse väckte Maken mig en timme tidigare än vad jag behövde gå upp - därav den tidiga timmen - eftersom han behövde hjälp att göra i ordning Kotten till dagis. Det var en sån där morgon när Kotten bara INTE samarbetade. Han gillar nämligen inte sina nya skor utan vill fortfarande traska runt  sina pälsfodrade vinterkängor. Att han tvingas använda vårskor, alltså typ sneakers, är skäl till rejäla vredesutbrott. Nog om detta.
När jag fått i väg karlarna satte jag mig för att deklarera lite snabbt, göra min yoga och sen springa i väg till jobbet. När jag tar fram deklarationen ser jag att det står "Du har inte fått några säkerhetskoder eftersom du bl. a. förväntas lämna in blankett K6 (Försäljning Bostadsrätt)". GAAAH!!!
Det är 2a maj. Deklarationseländet ska in IDAG. Jag måste hitta alla papper både från försäljningen av min förra lägenhet, vilket är ganska görbart, men också från när jag köpte den. Jag köpte den 2005. Ganska länge sen. Men på den där förbannade blanketten K6 måste jag fylla i exakt datum på köpet och jag har verkligen ingen aning. Så det här kan ta en stund.

Och i stället för att fixa det här sitter jag och bloggar. Bra prioriterat.

Möjligen, troligen

Möjligen struntar jag i att det är första maj. Det här är en dag för vänstern, så de får väl härja fritt just idag.

Vi tar dem i nästa val. Igen.

Möjligen satsar jag på att bli kulturminister. Problemet är att man blir både kultur- OCH idrottsminister. Tanken bakom kombinationen är något oklar. I alla fall: Jag bryr mig lika mkt om idrott som om första maj. Å andra sidan kan dagens kulturminister inte så mkt om kultur, så det kanske går ändå.

Troligen gör jag dock som alltid, röstar korrekt och återgår sen till teatern för JAG HAR VÄRLDENS BÄSTA JOBB!!!