Farsen fortsatte naturligtvis. Det var inte bara bilagor som hade med försäljning av bostadsrätt att göra, de slängde med lite papper om mitt nya bolag som skulle fyllas i. Eftersom min far är delägare i bolaget ringde jag honom och var allmänt hysterisk och gastade "vad ska jag GÖÖÖÖÖRAA???". Ja, jag är trettiotre, men jag ringer min pappa och skriker när jag inte vet vad jag ska göra.
Medan jag fortfarande hade min hårt prövade far i luren satt jag och fyllde i lägenhetsinfon och inför mina ögon ändrades slutresultatet från att jag skulle få tillbaka vansinniga mängder pengar på skatten till att jag skulle betala tillbaka ännu mer i kvarskatt. Det gick liksom inte att dölja ångestvrålet för mannen i luren som redan tillbringat de senaste trettiotre åren med att oroa sig för mig. Först för att jag var hästtokig och alltid gjorde livsfarliga grejer som ledde till att jag konstant var blåslagen och skadad. I gymnasiet för att jag vägrade att plugga och bara var ute och festade hela tiden. När jag gick på universitetet oroade han sig för att jag i stället pluggade för mycket och hade kunnat få en hjärtattack vid tjugofyra års ålder. Han oroade sig när jag bestämde mig för att inte använda mig av min examen i systemutveckling utan fortsätta med teater trots att det knappt går att leva på. Han oroade sig definitivt när jag fick barn. Och jag är ganska säker på att han oroar sig i dag när han vet att jag fortfarande inte begriper min egen deklaration.
Och en dag som denna kan jag inte säga något för att lugna honom. Jag kan bara hålla med, den här kvinnan har ingen koll.
Däremot lovar och svär jag att nästa år ska jag deklarera i god tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar