Ett problem med min branch är att man inte kommer undan att samarbeta med andra människor. Eller problem och problem, oftast är det mest bara givande. Men ibland dyker de upp, de där konstiga. Som inte kan ge raka svar, bu eller bä, svart eller vitt, ja eller nej. Hur svårt är det egentligen med vanlig enkel kommunikation? Det här är naturligtvis inte de enda konstiga människorna man stöter på, men just nu har jag att göra med en sån och därför undrar jag.
Mötet gick bra trots min förkylning. Vi presenterade Fjäderholmsfestivalen för alla som jobbar på ön och responsen var på det hela taget positiv.
Kotten och jag är med i senaste numret av Mama så det är möjligen värt att köpa den. Artikeln är väl i dagsläget måttligt aktuell eftersom den handlar om hur jag konstant släpar med mig Kotten till teatern. Det gör jag faktiskt sällan just nu eftersom han är omöjlig och inte kan sitta still en sekund. Förut när han inte var så mobil så funkade det att placera honom i en babysitter eller lekhage medan vi repade. Nu ska han ju vara i rörelse HELA TIDEN och som jag har skrivit förut - han utsätter sig själv för livsfara var tionde sekund.
Det skulle möjligen funka om vi tömde lilla scenen på allt som står där och barnsäkrade alla eluttag. Då skulle skådisarna visserligen hela tiden snubbla på hojtande bebis, men det kanske de kan vänja sig vid? Vi får se om det är värt för den lilla tid vi har kvar teatern. Kotten får vara teaterbebis på Fjäderholmarna i stället. Och skärgårdsbebis. Och liten fjantbebis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar