Vapen och skärgårdskoma

Jag och David hade en riktigt härlig dag ute på ön och fick mkt gjort. När det är så här fint väder och man är ute i skärgården känns ju jobbet mer som en semester.
Enda nackdelen är att Fjäderholmarna just nu är proppade av häckande kanadagäss som är rätt aggressiva och inte alls är blyga för att ge sig på folk som kommer för nära. Jag med min fågelfobi var inte alls road, särskilt när vi var tvungna att bege oss in i skogen för att kolla en äventyrsstrecka till festivalen. Där var det fågelbon precis överallt. För att slippa använda David som levande sköld plockade jag med mig en rejäl, tjock gren på ca 1,5 meter som jag använde för att försvara mig med. Det funkade, när jag viftade med grenen höll sig pippifåglarna på avstånd. Jag har sparat grenen och kommer att ha den med mig vart jag än går på ön.
Väl i land fick både jag och David en svår skärgårdskoma. Skärgårdskoma är ngt som uppstår i början av säsongen när man ännu inte har vant sig vid så mkt sol och frisk luft så att man är helt däckad i slutet på dagen. När man väl vant sig blir man sjukt pigg i stället, men det tar ett par veckor innan man kommer in i det. Faktum är att just nu känns min skärgårdskoma värre än vad min baksmälla gjorde igår. Alltid är det nåt.
Men i alla fall - en underbar dag!

Tonåring

När jag var tjugo kunde jag repa tolv timmar i streck, gå ut och festa halva natten, sova två-tre timmar och sen glatt studsa upp och köra ytterligare ett tolvtimmarspass på teatern utan vidare. Dessutom kunde jag utan problem upprepa denna procedur önskat antal gånger.
Den här tiden är för evigt förbi. Numera kan jag dricka två glas vin, slockna direkt när jag kommer hem klockan tio och ändå känna mig bakis när jag vaknar.
Så döm min förvåning när jag efter en rejäl natt på stan vaknade klockan tidigt, cyklade 45 minuter till jobbet, traskade runt hela dagen på Drottningholm med en flock nya guider som jag utbildar och cyklade hem utan att det var ett problem. Jag kände mig inte bakis. Inte trött. Hade tvärtom en riktigt trevlig dag med kidsen.
Under cykelturen hem tänkte jag "Jäss, jag är en tonåring igen!!! Orkar vad fan som helst! Det här ska utnyttjas!".
Sen kom jag innanför dörren, benen började skaka och jag kollapsade i soffan.
Och här ligger jag nu.
Så vi hörs imorrn när jag fungerar igen.
 

Festen

Förutom att jag inte kunde stå bredvid modellerna som var size zero var det helt ok.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Teknik

Killarna är fortfarande ute på ön sedan tio i morse och försöker få ordning på tekniken vilket inte är det lättaste. Med killarna menar jag Maken, Projektledaren, Teknikern och flera skådespelare. Själv har jag jobbat åt Strömma idag med att utbilda nya guider och därför inte kunnat vara med.
Nu är det dags för fest i nya Ralph Lauren-butiken. Jo, jag orkar pallra mig iväg. Ja, jag kommer hitta ngt att ha på mig i det där svarta hålet som är min garderob. Nej, jag kommer inte se gravid ut i allt.
Jag är verkligen trettiojävlatre när jag egentligen helst bara hade bäddat ner mig själv i soffan framför West Wing.

Att styra upp skvaller

En fin gammal tradition inom teaterbranschen är skvaller.
Under veckan har jag hört att a)en etablerad regissör sprider att han själv ska driva Fjäderholmsteatern i sommar, och b)en väletablerad skådespelare som påstår att vår föreställning på samma teater redan är nedlagd, innan den ens haft premiär.
Sanningen är att nämnda regissör i många år försökt få till stånd ett avtal med Strömma och Fjäderholmarnas Krog för att få driva teatern. Det har han inte fått.
Nämnda skådespelare har själv producerat en föreställning på ön. Den gick inte så bra (diplomatiskt uttryckt). Möjligen är han lite bitter.
Sanningen: Jag driver Fjäderholmsteatern. Vi har en repertoar med en festival, minst fem föreställningar och en musikshow och ingenting är nedlagt.
Ifall ngn undrade.

Mörker

Fram till för några veckor sen gick Kotten snällt och la sig klockan sex och jag kunde sitta och jobba i flera effektiva timmar innan jag själv var tvungen att sova. Den ljuva tiden är förbi. Hur trött Kotten än är så vägrar han att gå och lägga sig utan kämpar verkligen emot sömnen. Märker han att han håller på att somna hoppas han upp och leker en stund för att vakna till. Somnar gör han först vid elva och då är jag av uppenbara skäl helt slut och orkar ingenting.
Nu är jag inne i processen att få honom att fatta att efter klockan sex händer ingenting och det är inte värt att vara uppe. Så det är släckt i hela lägenheten och jag sitter här i mörkret och försöker se tangentbordet. Kotten höll just på att somna i soffan men hoppade upp och försöker nu klättra upp på mitt huvud.
Jag fattar inte. Han är så himla trött nu och så fruktansvärt trött när man väcker honom på morgonen för att gå till dagis. Varför vägrar han att sova???

Fåfänga

Min fåfänga vet tydligen inga gränser. Arbetet sker idag på frisörsalong samtidigt som jag får en keratinbehandling. Inga problem alls, har datorn i knät och jobbar undan medan behandlingen sitter i.

Min fåfänga måste ju vara förknippad med ålderångest. Trettiotre är visserligen en förträfflig ålder. Det är bara vad jag är på väg mot som känns besvärligt.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Att flänga hit och dit

Idag har jag haft en vansinnigt typisk cattadag där jag prickat in allt:
1)Lämna tramsig men glad kotte på dagis.
2) Möte för att lösa en kris.
3) Manikyr (kris eller inte, det ska till mer än så för att jag ska ställa in min manikyr).
3) Teatermöte.
4) Hämta på dagis.
5) Turboumgänge med fortfarande tramsig och glad kotte.
6) Överlämning av kotte till make.
7) In till mitt andra jobb och hålla i en utbildning för nya guider.
8) Hem till en kotte som för all del fortfarande är tramsig men inte så glad längre eftersom han borde ha sovit för länge sen.
9) Lägga kotte.
10) Försöka hinna/orka umgås med maken.

Så här ser mina dagar ofta ut. Förklaring till både varför jag ofta är trött men också glad. Teater och tramsig kotte blir man glad av. För att inte tala om fina naglar!
Kriserna behövs för att man ska känna att man lever. Och jobbar man med teater så avlöser kriserna ofta varandra...

Vad gör man inte?

Har tillbringat hela helgen med Kotten och är därmed helt slut. Möjligen var det lördagen som tog musten ur mig. Jag fick för mig att Junibacken skulle vara ett kul ställe för mig och Lilleman att hänga på. Så på lördag morgon packade jag skötväskan och Kotten i vagnen och tog färjan över till ett soligt Djurgården. På färjan fick jag ett sms från kompisen jag skulle träffa som meddelade att hon var ngt sen. Inga problem tyckte jag, tog en liten promenad, och släppte sen lös Kotten på gräsmattan utanför Junibacken. Festligt, tyckte Kotten, och började jaga kanadagässen. "Neeeej Kotten, de här pippisarna är ajaj!" försökte jag förklara. Såg redan framför mig hur min son blev attackerad av trettio stora fåglar. Men Kotten löd för en gångs skull och begav sig i stället till den konstgjorda bäcken som går runt huset för att ta sig ett bad. "Neeeej Kotten, vattnet är ajaj!". Vi kompromissade med att han fick stå och hoppa i en vattenpöl.
När min kompis dök upp med sina två barn, en och en halv timme försenad, var jag redan helt färdig. Men Kotten var i högform. Så vi gick in på Junibacken i samlad tropp - och möts av en vägg av stank och gallskrik. Barn låter mkt och luktar ofta illa, så är det bara.
Kotten tog hela vistelsen som en hel karl, blev inte rädd för råttan eller Kattla i sagotåget, eller för hysteriska barn i Villa Villerkulla. Men jag hade alla kärringhormoner i omlopp, blev vanisnnig på alla gastande och sockerhöga barn, ville misshandla föräldrar som inte höll reda på dem när de sprang omkull Kotten och hade sprängande huvudvärk efter fem minuter.
En timme stod jag ut eftersom Kotten hade så roligt. Men sen var det bara att dra i väg rasande unge från roliga leksaker. Då var jag inte populär. Han gallskrek när jag bar ut honom, gallskrek när jag försökte få på honom overallen och avslutade slå mig i ansiktet när jag stoppade ner honom i vagnen. Sen somnade han.
Jag var som en zombie på hemvägen. Väl hemma kollapsade jag i soffan efter att ha upplyst Maken om att nu är Kotten hans son.
Jag har fortfarande inte återhämtat mig.
På lördag öppnar ön och all teknik måste forslas ut på ngt sätt. Ja, nu har jag bytt samtalsämne och pratar om teater. För det är det jag borde koncentrera mig på nu. Fixa med båt till på lördag. Så nu gör jag det.

Laleh - Vårens Första Dag

Jävlar i min lilla låda

Jävlar i min lilla låda vilket inre motstånd jag har haft till min fina blogg ett bra tag nu. Det beror på följande:
1) Jag jobbar för mkt.
2) Jag sover för lite.
3) Jag har ett barn som är VÄLDIGT krävande i förhållande till sin storlek.
4) Jag har ingen fritid.

Summan av dessa fyra punkter är att jag är lite tröttare än vad jag hittills har insett. Jag fattade häromdagen när jag lyssnade på Lalehs nya skiva som är rätt fantastisk, särskilt låten "Vårens Första Dag". Det är typiskt en sån låt som jag verkligen älskar, den är härlig, den ger liksom ett lyft. Eller rättare sagt, jag gick och lyssnade på den och väntade på det där lyftet i kroppen som man bara får av riktigt bra musik, och jag fattade inte varför lyftet inte kom. Sen trillade poletten ner. Min kropp är helt enkelt för trött, det är verkligen bara det. Den orkade inte reagera. Vilket är rimligt, med tanke på hur läget är jobbmässigt.
Kontentan är att jag har rationaliserat bort allt som inte är direkt nödvändigt för att a) jobbet ska funka och b) att Kotten ska ha det bra. Vilket innebär att jag inte tränar, inte städar, inte bloggar.

Men nu är jag nog tillbaka på banan - behövde bara skriva det här inlägget för att det inre motståndet skulle försvinna!

I alla fall - jobbet: För all del stressigt som sjutton, men underbart! Och Kotten: Besvärlig som sjutton, men underbar! Allt annat: Fullständigt irrelevant.

Mer imorrn - jag är på banan!